Förra veckan såg jag sista avsnittet av ”Jordskott” (SVT TV-serie, om någon lyckats missa den…) och sedan infann sig en stor tomhet. Jag har hört att det är vanligt att känna så när en sjukt bra serie är slut men aldrig själv upplevt det. Det närmaste jag kommit den känslan måste ha varit när jag läste sista delen i Kristin Cashores fantasytriologi ”De utvalda”. Ville liksom börja om med första boken igen med en gång och önskade att jag inte läst den samtidigt som jag så klart inte önskade att jag inte läst den. Well. Ni fattar.
Hälften av mina vänner älskade ”Jordskott” och hälften tyckte att det var det sämsta de någonsin sett. Jag är barnsligt förtjust i allt naturmytologiskt och skulle förmodligen tycka att en TV-serie är bra (hur dålig den än är) bara den innehåller skogsrån, troll, älvor och tomtar. Vilket inte gör mig till en särskilt objektiv eller pålitlig kvalitetsbedömare när det gäller den här genren =) Min åsikt är att ”Jordskott” har allt man kan önska sig. Att plocka idéer ur folktron och göra en nature revenge serie är ju helt genialt.
Om någon skulle vilja läsa en bok på samma tema som TV-serien så har en del svenska författare använt sig av skog och mytologi som fond i sina böcker. Andreas Marklunds ”Skördedrottningen”, Amanda Hellbergs ”Jag väntar under mossan” och nu senast Kristina Hårds ”Kleptomania” är alla lysande exempel på detta.
Kolla gärna min favoritsida om naturväsen: http://www.ungafakta.se/naturvasen/
Nu ska jag se alla Jordskottavsnitt igen på SVT-play.
kattegattbibblan 